Hallå!

Inte helt oväntat har 365 citat stått hyfsat still nu under sommaren. Hade inga naiva förhoppningar om att jag skulle orka hålla uppe bloggen så det känns lugnt ändå.

Har i princip slut på fotograferade citat, men var ute med en kompis kamera och tog ett gäng, väntar nu bara på en laddare så jag kan fixa in dom på datorn. Min kanske något för hoppfulla plan (men fuck it, man måste få drömma lite) är att jag ska orka/hinna med att hålla igång bloggen bättre när alla rutiner kommer igång i september. När man är ute och flänger på festival eller bara är ensam hemma utan att jobba är det lätt att man glömmer av det.

Kommer att plugga i Uppsala det kommande året, förhoppningsvis lyckas jag hitta bostad så snart som möjligt så jag slipper pendla och ha mig. Det ultimata vore ju om jag dessutom träffar någon/några människor där som är taggade på att hjälpa till med det här projektet, det skulle vara helt underbart! Bara att hojta till om du bor i Uppsala och läser detta.

Misströsta inte, snart kommer det igång igen!

Med värme,

K

Innan jag glömmer, här är en underbar dikt av Bob Hansson med film av Jesper Klevenås och musik av Fläskkvartetten. Fler läser denna blogg än Tankeföda så kan lika gärna lägga upp den här:

Frid

K

Rätt peppande citat att starta sin dag med, eller hur?

Åker till Öland på torsdag för reggaefestival och sedan direkt till Gotland för en vecka där, så blir nog ett sista inlägg imorgon (såtillvida jag inte fixar ett gäng inlägg imorgon förstås, men tror inte jag orkar det..) Hörs senare!

Frid

K

Nyfikenhet borde uppmuntras mer. Att en person vågar slänga ut en fråga trots de i vissa situationer uppenbara konsekvenserna – suckar, himlande ögon – är mod om något. Man erkänner att man inte har en aning om svaret samtidigt som man manifesterar att man faktiskt skiter i om alla andra tycker att det borde vara allmänbildning.

Frågar man ingenting får man ingenting veta.

Frid

K

Frid

K

Ständigt återkommande tema. Slutar man irra omkring och leta efter kärleken eller lyckan, då knackar den så småningom på din dörr. Slutar man på samma sätt leta efter sig själv inser man att man faktiskt aldrig riktigt hade tappat bort sig själv, utan att man hade siktet inställt så fel att man inte såg det.

Tvångsmässiga personlighetsförändringar håller aldrig länge, och det är ingen slump. Slappna av och låt förändringarna komma av sig själva!

Parken nära mig en sen vinterkväll

Frid,

K

När man inte har fullt upp med att överleva nuet, vilket de allra flesta av er som läser denna bloggen knappast har, tillbringar man en del av tiden man har över till att planera framtiden. Fundera. Analysera. Vrida och vända. Inget fel med det, att famla i blindo har i alla fall aldrig varit min grej. Alla väljer själva var de sätter ribban, men det är lätt att det blir för mycket.

Ett klassiskt exempel på överdriven planering är när man sitter på tunnelbanan på väg någonstans och beräknar när man tror man kommer komma hem, när man hinner sticka till nästa ställe, hur lång tid den bussen tar osv. Att man höftar en gång är ju rätt lugnt, men det är lätt att man sedan inte släpper tanken. Räknar en gång till. Tänker att man kanske missade något. Det skapar en slags dold stress, en stress man inte tänker på men som likväl finns där och gnager. Det gäller att tvinga sig själv att släppa tanken och intala sig själv att man inte kan planera mer än man redan gjort.

Har man suttit där och rabblat tidsplanen i huvudet hela tunnelbaneresan hem för att sedan missa bussen med några hundradelar blir man ju bara besviken, trots allt. (okej, kom in på ett spår så det blev inte i hundraprocentig anknytning till citatet, men vad gör man)

Frid,

K