När man inte har fullt upp med att överleva nuet, vilket de allra flesta av er som läser denna bloggen knappast har, tillbringar man en del av tiden man har över till att planera framtiden. Fundera. Analysera. Vrida och vända. Inget fel med det, att famla i blindo har i alla fall aldrig varit min grej. Alla väljer själva var de sätter ribban, men det är lätt att det blir för mycket.
Ett klassiskt exempel på överdriven planering är när man sitter på tunnelbanan på väg någonstans och beräknar när man tror man kommer komma hem, när man hinner sticka till nästa ställe, hur lång tid den bussen tar osv. Att man höftar en gång är ju rätt lugnt, men det är lätt att man sedan inte släpper tanken. Räknar en gång till. Tänker att man kanske missade något. Det skapar en slags dold stress, en stress man inte tänker på men som likväl finns där och gnager. Det gäller att tvinga sig själv att släppa tanken och intala sig själv att man inte kan planera mer än man redan gjort.
Har man suttit där och rabblat tidsplanen i huvudet hela tunnelbaneresan hem för att sedan missa bussen med några hundradelar blir man ju bara besviken, trots allt. (okej, kom in på ett spår så det blev inte i hundraprocentig anknytning till citatet, men vad gör man)
Frid,
K
